| Recension
Ramel, Povel
De bästa av Povel Ramels mångsidor. Karamellodier
i kategorier
(Universal)
Hur
ska man sammanfatta Povel Ramel? Hans musikalitet,
hans glädje, hans virtuosa ordvrängande:
Povel Ramels genialitet är oefterhärmlig
och ojämförlig. Humorist men också
lysande jazzpianist, estradör och knäppgök.
När han spelade på danshaken i Stockholm
på fyrtiotalet lekte han och medmusikerna
med att korsa oförenliga musikaliska begrepp.
Ett resultat av leken var »Johanssons boogie
woogie vals«, en sanslös uppvisning av
både musikalisk och verbal humor.
Annars
glömmer många ofta bort vilken utsökt
musiker Povel Ramel är. Men i sin suveränitet
kan han även spela illa på ett sätt
som oundvikligen röjer geniet. I »Nya
Skrytvalsen« från 1960 finns den klassiska
passagen »Det här melodin är den
bästa jag gjort / Den är jävligt,
jävligt bra«. Men framförandet är
verkligen en kökkenmödding av disharmonier
och lättköpt klämkäckhet. Alldeles
underbart!
Jag
skulle kunna räkna upp hur många högtidsstunder
som helst. Povel Ramel har alltid funnits där,
så känns det i alla fall. Jag minns hur
mina föräldrar brukade komma hem från
tältturnéns senaste besök i Växjö
med en ny ep-skiva. Den rullade tusen och åter
tusen gånger. När jag nu läser Stefan
Wermelins fina booklet-text i cd-boxen »Povel
Ramels mångsidor« (där fungerar
verkligen den personliga touch som gjorde många
av Wermelins bidrag i boken »99 proggplattor«
alltför anekdotiska), ser jag att även
andra famlade efter poängen i utropet »Putte
efter pappa«. Så oskuldsfulla var vi.
Tro det eller ej, ungdomar. Fast det gjorde inget
att man inte fattade allt. Det var lika sanslöst
roligt ändå.
»Povel
Ramels mångsidor« rymmer fem cd, ordnade
efter en antytt tematisk, eller attitydmässig,
princip. På »Muntratören«
får vi allt från parodierad bondkomik
till boogie woogie-valsen. På »Jazzmakaren«
finns jazzlåtarna, nästan alltid med
en rolig text; Povel Ramel anknyter till den klassiska
jazzens starka humortradition. På »Låtbyggaren«
får vi Povel Ramels seriösare stunder.
Fast allt är ju relativt. Ramel underminerar
ofta vad som kunde blivit en perfekt schlager med
en ironisk vändning. På »Bearbetaren«
återkommer den sanslösa humorn, men då
i sånger som antingen gick tillbaka på
internationella shownummer (fler än man tror
av Ramels klassiker hör till den kategorin)
eller hade en uttalat pastischerande eller parodisk
syftning, som försöken att låta
Bellman, Birger Sjöberg och Fred Winter tolka
Sverige anno 1961 eller den finurliga, och därför
aldrig öppet elaka, parodin på Evert
Taube i »Balladen om Eugen Cork«, med
mer än en passus som ekar av »Möte
i monsunen«. Men finurligheten gör att
Ramel aldrig är elak. I Taube-parodin skjuts
pilarna även mot de manskörer som tidvis
ockuperat Taubes visor. Så räddar han
med sin parodi paradoxalt nog Taube mot somliga
av dennes egna uttolkare.
Och
så den femte skivan i boxen: »Exotikern«.
Där får vi några av Povel Ramels
signaturnummer: »Måste vägen till
Curaçao gynga så«, »Naturbarn«
och den sena »The Sukiyaki Syndrome«,
där jag ser grimaserna redan i Ramels skruvade
sång. Om »Naturbarn« (»Tycka
turist trist«, ni vet) läser jag också
i häftet att en kvällstidning spelade
den för Harry Belafonte en gång när
han besökte Stockholm. Vad sa Belafonte? Jo,
att det var en av de bästa calypsolåtar
han hört. Utan alla jämförelser i
övrigt, men Salman Rushdie roades obeskrivligt
av Dr Bombay när han utsattes för ett
liknande test, när hans rockroman »The
Ground Beneath Her Feet« gavs ut på
svenska.
Arrangemanget
med de olika sidorna av Ramels mångsidor fungerar
utmärkt. Boxen rymmer totalt 84 nummer, alla
av högsta klass. Visst saknar jag ett eller
annat. Skivorna från Djurgårdsbrunn
med Sture Olssons trio hade gärna fått
avsätta ytterligare några spår
till boxen, likaså filmerna och radioprogrammen.
Men en sådan anmärkning är futtig,
då allt på »Povel Ramels mångsidor«
är så bra och boxen dessutom ger en utmärkt
introduktion för de olyckliga satar som framlevt
sina dagar utan att inse Povel Ramels storhet. Sedan
kan man fylla på med andra skivor, för
att täcka in just de sidor av Ramels mångsidor
man saknar. Om någonsin ordet nationalklenod
vore befogat. Fast Povel Ramel är förstås
större än så.
/Magnus
Eriksson
|