|
Jag
är inte mycket för att skriva beundrarbrev.
Jag har gjort det två gånger i mitt
liv – en gång till paleontologen och
lärdomshistorikern Stephen Jay Gould, som gick
bort häromåret. Den kroniskt verksamme
Gould (Peter Englund kallar honom en smula orättvist
för ”grafoman”) tog sig inte tid
att svara. Och det var ju inte så anmärkningsvärt.
Mitt
andra beundrarbrev gick till Povel Ramel. Det var
i början av åttiotalet och jag hade sett
revyn Minspiration. Det var första gången
som Povel fick riktigt dåliga recensioner
för en uppsättning, så vitt jag
vet, och jag var en smula upprörd över
pressens njugghet – för även om
Minspiration kanske inte var det vassaste Povel
gjort så måste man i rättvisans
namn konstatera att en Povel på halvfart ändå
är lågt räknat fyra gånger
bättre än alla sina konkurrenter (med
undantag för Hasse och Tage, förstås).
När
föreställningen sändes i TV noterade
jag att Povel strukit ner den mer eller mindre till
oigenkännlighet, och bestämde jag mig
för att skriva och säga att originalet
var bättre och att han skulle ignorera tidningarnas
dumheter. ”Du är bäst”, skrev
jag. ”Alla påståenden om motsatsen
ska betraktas som falska”. Sedan passade jag
på att fråga om filmen Hoppsan, som
jag hemskt gärna ville se (Povel spelar en
superhjälteserietecknare – ni kan ju
föreställa er hur motiverad jag var).
Jag
tror inte att jag förväntade mig något
svar – syftet var ju främst att tala
om för Povel (som uppenbarligen tagit illa
vid sig) att kritiken var orättvist hård.
Några veckor förflöt, sedan kom
jag hem från jobbet en dag till kollektivet
jag just då bodde i och fick se ett litet
vitt kuvert ligga mitt på köksbordet.
Namn och adress var handskrivna, och stilen var
egendomligt välbekant. Jag försökte
erinra mig vilken av mina vänner som skrev
så här. Sedan vände jag på
kuvertet och såg att det kom från ”P.
Ramel, Robertsstigen 1, Lidingö”.
Povel
ursäktade sig för att han inte hade hunnit
skriva ett ännu längre brev och tackade
för mitt stöd — ”Det är
just såna här brev som folk i nöjesbranschen
– och därmed ju jag – behöver”
skrev han med karakteristisk ödmjukhet (jag
citerar ur minnet för jag hittar inte brevet
i mina sediment just nu). Vidare berättade
Povel att han inte hade någon makt över
eventuell återutgivning av Hoppsan, ”en
film som för övrigt betytt kolossalt lite
för min karriär – och för Ingrid
Thulins”.
Men
det mest fantastiska inträffade ett par veckor
senare – då kom ett paket med posten
som visade sig innehålla en dubbel-LP med
Povels fyrtio- och femtiotalsradioinspelningar,
försedd med en personlig dedikation, ännu
ett tack och en liten vers.
Sådan
var han, Povel – banalitetens fiende nummer
ett. Han är defintivt en av mina främsta
influenser. Jag minns första gången jag
hörde stenkakan Balladen om Eugen Cork hemma
hos en kompis i Rotebro – det måste
ha varit cirka 1970. När kören plötsligt
gjorde myteri mot Eugen och vägrade att sjunga
efter var det som en uppenbarelse – jag hade
aldrig hört något så uppfinningsrikt.
Några år senare hade en ytterst repig
45-varvare med Lingonbenslåten samma förlösande
effekt. Det var som att skåda in i ett kokande
inferno av ren, otämjd kreativitet:
Bluff
och Spark och Tork och Kvark voro sex små
dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten
Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass, när som
han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.
Tomtefar
i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé.
Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor
bada
Väva och spinna natten lång, prinsen
är här i fyra språng
Hopp och hipp och huppla, Hästen heter Sverker
Stora
slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp, kom skall vi dansa häxan
våt!
Vill du mej här, så har du nåt.
Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är
full av lingonben
Per är full av tomtar. Hur skall lillan orka?
Under
sent sjuttiotal köpte jag naturligtvis alla
skivorna i Knäppupplevelseserien, spelade dem
gång på gång och hittade nya favoriter
– märkligt okända nummer som i mina
ögon hör till det bästa PR gjort.
”Jaha … nähä ….”-monologen
där Povel står i en telefonkiosk och
styr lyssnarens associationer till stor del genom
att variera sitt uttal av orden ”Jaha”
och ”nähä” — som den
jazzmusiker han är lyckas han med kuslig språkmusikalitet
kontrollera våra tankebanor. Hela sketchen
bygger på att man måste gissa vad personen
i den andra änden säger, och efter en
stund har Povel styrt in oss i en bisarrovärld
där vi tycker oss ana de mest otroliga –
för att inte säga omöjliga –
saker i andra änden av telefonlinjen.
En
annan favorit är Lars Ekborg som Redaktör
Småtte på den nya ungdomstidningen Hej
Allihop! (som företer misstänkta likheter
med Bildjournalen – bland annat har den en
”helfestlig” serie som heter ”Plytet
på vift”). Driften med vuxengenerationens
absurda försök att parasitera på
ungdomskultur är förstås minst lika
aktuell nu som då, men Povel är som vanligt
angelägen att take it to the next level –
efter ett tag visar det sig att tonåringarna
talar ett språk som herr Småtte har
svårt att förstå sig på:
Tonåring
1 (Lissi Alandh): Men haru nypt nån vinglare
då? Olle?
Tonåring 2 (Monica Zetterlund): Näääh
… Olle är blåsklibbig, han stannar
ju äpplen så här, vettu.
Tonåring 3: Liknar ju gruvan!
Redaktör Småtte: Förlåt, fröken
… vi är visst inte presenterade …
Tonåring 1: Blås och kransa rej, spöktorkel!
Det
är inget tvivel om att den här sketchen
var en stor, öh, host, ”inspirationskälla”
(som det brukar heta) för mig när jag
formgav den nonfigurativa slangen i mina Sigge och
Pilsner-serier. Överhuvudtaget står jag
i stor tacksamhetsskuld till Povel – han visade
vägen med sin besinningslösa, språkberusade
lekfullhet.
Ja,
jag räknar gärna upp allt bra han har
gjort men det skulle bli en katalogaria som kunde
få Leporello att tappa rösten totalt.
Jag nöjer mig med att säga att han skrivit
åtminstone ”Mille e tre!” höjdare
…
Sveriges
befolkning har varit otroligt bortskämda i
närmare ett sekel – vi har haft Karl
Gerhard, Povel och Hasse och Tage. Tillsammans har
de försett vårt lilla språkområde
med underhållning av en kaliber som i många
fall har varit bättre och originellare än
något man kunnat höra på världsspråk
som engelska – vilket alltså inte har
hindrat kritikerna från att kasta sig över
till exempel Povel när han någon gång
inte riktigt nått upp till sin vanliga, olympiska
standard.
Nu
är Povel död, och vi har den underhållning
vi förtjänar.
Senare tillägg: Jag har en alldeles särskild
kärlek till fyrtio- och femtiotalets Povel
— den tid då han fortfarande av vissa
sågs som en outsider eller rentav en klassförrädare.
Hos den senare Povel saknar man ibland råheten
hos den man som gav gav oss “Din njugge far
och din snörpiga mamma” där han
sjunger om sin glädje över att ha blivit
dumpad:
Jag
slipper från din fars historier som alltid
dämpar min aptit
och
rasslet av hans nycklar när han låser
in sin sprit.
(…)
Jag
ska minnas dina halvrökta turkiska fimpar
och
de böcker som du aldrig läst.
En
underbar inblick i den maniske baronens hjärna
får man för övrigt när man
lyssnar på den direktsända radioversionen
av Titta det snöar — Povel har just skrivit
klart låten och varken han eller resten av
ensemblen kan texten särskilt bra. När
de kommer fram till partiet där alla turas
om att utropa korta fraser — “Titta
det snöar!” “Illa går släden!”
“Sönder är meden!” håller
framförandet på att kantra totalt —
alla glömmer bort sina textrader. Povel börjar
i panik spruta ur sig fraser på rätt
meter “Tjo vad det viftar!” “Larsson
är färgblind!” “Hunden är
bunden!” “Höken är fröken!”
“Kungen är tvungen!” “Fryser
om håret!” “Maten är vidbränd!”
“Röttet är köttet!” för
att avvärja total katastrof. Bredden i hans
associationer är imponerande även under
detta övermänskliga tryck … (Även
Martin Ljung kommer med några intressanta
inpass — bland annat “Fryser om äpplet!”)
David
Nessle |
